|
KENNELHISTORIA Ordet
Calista är grekiska och betyder "Den vackraste".
Jag och min man fick vår första valpkull den 12 november 2003
men hunduppfödare har jag varit i många år, rent tankemässigt
och praktiskt. Jag har varit med på många valpningar och följt
valparnas utveckling fram till åtta veckors ålder regelbundet.
Våra ambitioner som uppfödare är att få fram friska
hundar med bästa tänkbara mentalitet och exteriör. Personligen
tycker jag att det är synd när man ser en ras dela på
sig och den ena halvan blir bruksvariant och den andra utställningsvariant.
Vi vill bevara Dobermannhundens mångsidighet avelsmålet är
att bevisa att det går att både äta kakan och ha den
kvar, dvs vi vill att den ska vara en förstklassig hund både
mentalt och exteriört utan att det ena eller andra blir lidande.
Visst hade det varit enklare om man lutade åt det ena eller andra
hållet, men vem har sagt att ett avelsarbete ska vara enkelt!? Vi
vill ha hundar som är trevliga, avslappnade familjehundar och förstklassiga
krutpaket på tränings- och tävlingsplanen, det är
en riktigt bra Dobermann i våra ögon. Vi på Calista's
kennel tror att de lyckligaste hundarna finns i det aktiva hemmet där
alla i familjen är intresserade. Vi strävar efter att behålla
rasen som "allroundhund" med de rätta bruksegenskaperna.
Hos Fransk Bulldogg strävar vi efter att få fram vackra, sunda
valpar från självfödande tikar. Men eftersom vi inte har
någon aveltik av rasen så ligger Franska Bulldogg aveln hos
oss vilande tills vidare. Hela min familj tillhör kategorin "hundidioter" och min första hund tjatade jag till mig när jag var 11 år, en blandras som kanske inte hade lika höga ambitioner som jag. Ludde som var en tax / cairn terrierblandning var inte direkt någon lysande brukshund men var väldigt lättlärd när det gällde allehanda cirkuskonster. Helst hade jag velat ha en "stor" ras, drömmen var på den tiden Flat coated retriever eller Bearded collie men jag fick "nöja mig" med Ludde. Vår familj utökade hundantalet med både en renrasig Cairn terrier och en Strävhårig tax efter Luddes ankomst, mamma tyckte det var behändigast med små hundar och jag fick dansa efter hennes pipa tills jag fick eget boende. Idag har min mor, Eva Egerbrandt, en kennel med Dvärgschnauzer, Griffoner och Affenpinsher, kenneln heter Dellenits och håller hög kvalite med förstklassiga utställningshundar och trevliga sällskapshundar! Jag har hjälpt henne med en egen hemsida, den hittar du här www.dellenits.se När jag var 18 år och flyttat hemifrån skulle drömmarna besannas, äntligen köpte jag min första "riktiga" hund, en fawnfärgad Briardhane som jag sparat ihop pengar till sjäv, LPI TJH Chantim's Simoun ( se bilder längre ner). Till vardags kallades han för Zipper. Han lärde mig en hel del under åren som gick och vi var på många utställningar tillsammans. Han blev fullcertad och BIR placerad. Men roligast var ändå bruksinriktningen som var spår, tyvärr var han skottberörd så vi fick nöja oss med appellklassen. I lydnad fick han LPI och kom upp till trean men sen var det stopp. Tjänstehund passade han utmärkt som och av nån konstig anledning var han inte berörd över militärens skott. Hösten den 20 september 2001 dog han efter en kastrering (anledningen till kastreringen var förstorad prostata), ingen förstod varför han inte klarade operationen då han var frisk och i bra kondition för övrigt. Veterinärerna erbjöd gratis obduktion, men jag var alltför chockad över vad som hänt så jag tackade nej, villket jag ångrar idag. Han blev "bara" 8 år och var en underbart personlig hund. Eftersom
Zipper inte kom längre rent tävlingsmässigt när han
var fem år kände jag att det var dags att börja om med
nåt nytt. En till Briard skulle det inte bli, pälsvården
tog alltför mycket tid och jag hade tröttnat på att ha
halva skogen med mig in efter våra dagliga skogspromenader. Dobermann
hade jag länge varit intresserad av och eftersom de inte ställde
några krav på pälsvård, var trevliga familjehundar
och utmärkta tävlingshundar började jag söka efter
min nästa hund. Efter lång väntan blev hon till slut min,
LPII SphI Lillklacks Berta. Till vardags kallades hon för
Zelda. Vi har under åren som gått tävlat en hel del,
vi kom till elitlydnad när hon var 2 år! Zelda var en Dobermann
när den är som allra bäst, hon var snäll mot andra
hundar, älskade sin familj, var ett riktigt krutpaket ute på
träningsplanen och kunde konsten att slappna av inne. Det var en
hund med väldigt mycket energi, men som jag brukar säga, "Ju
mer energi ju mer finns att utvinna", och det är nånting
som är viktigt att tänka på om man vill ha en bra tävlingspartner.
När Zipper gick bort blev det ett tomrum att fylla, det var då Zaskia kom in i våra liv. Eftersom vi hade en tävlingsduglig brukshund redan bestämde vi oss för att skaffa nånting mindre i storlek och som inte krävde lika mycket aktivitet. Helt enkelt en hund som lika gärna låg i soffan som följde med ut på skogspromenad, efter mycket sökande fann vi det vi letade efter, Fransk Bulldogg skulle det bli. Eftersom rasen har problem med kejsarsnitt ville vi ha hund från någon som hade samma syn på problemet som vi, eftersom det fanns i tankarna att en dag ta valpar. Carmbull's Pretty Woman uppfylle våra krav. Hon var naturligt född och uppfödaren avlar bara på tikar som föder naturligt, dessutom var hon resultatet av en ren utavel, pappan kom från Tjeckien. Perfekt, nytt blod i ådrorna. Tyvärr så drabbades hon av allergi så avel var inte att tänka på för hennes del. Zaskia var en personlighet som måste upplevas, hon var inte klok på en fläck. Men hon har verkligen uppfyllt kravet som "den perfekta sällskapshunden". Några år efteråt fick vi ett erbjudande som inte gick att säga nej till. Hera Betelges var allt vi letade efter, högtempererad, vacker och gudomlig med barn och andra djur, dessutom med blodslinjer jag sucktat över länge. Tyvärr visade det sig att hon hade C/C höfter och jag blev naturligtvis besviken, funderade länge på om jag skulle ha kvar henne ändå eller tänka mer som "en uppfödare". Till slut kom jag fram till att "Zhera", som vi kallade henne för, lika gärna kunde trivas bra i ett annat hem, vilken lycka det var att Åsa och Hacke, våra tidigare valpköpare, hörde av sig. Zhera kan inte ha fått ett bättre hem och vi får även träffa henne med jämna mellanrum. Som uppfödare händer det tyvärr att man får tillbaka valpar, jag säljer bara valpar med "Återköpsrättsavtal" och det innebär att jag får tillbaka dem om valpköparen av vilken anledning som helst inte kan ha kvar sin hund. Tryggt för både mig och valpköpare! En av dessa hundar var Calista's Lagavulin, jag vågar påstå att hund och ägare pratade totalt olika språk och bilden jag hade fått av tiken från förra ägaren stämde inte alls på den underbara, glada tik jag åkte och hämtade hem. Hon vägde 23 kilo och var inte en vacker syn. Hon fick ett namnbyte och vi kallade henne för Zibell. Hon fick en stor plats i mitt hjärta, antagligen mycket pga omständigheterna. Hos oss fick hon bo i 8 månader tills hon hittade det perfekta hemmet hos Mia, där lever hon livets glada dagar och tar igen allt hon missade i sitt första hem, idag väger hon 35 kilo. Att det blev just Mia som fick överta denna lilla juvel var en ödets nyck. Jag hade starka band till Zibell och anade att det lutade åt att hon skulle få bo hos oss resten av livet, men när hon träffade Mia så var hon övertygad om att det var med henne hon ville leva. Mia som egentligen inte gick i hundköpartankar kännde likadant, de fick väldigt starka band till varann och jag insåg att Zibell hade visat vad hon ville, hon flyttade till Mia i maj 2006. Jag har lyckats riktigt bra med åtminstånde en sak, manipulera min syster till samma syn på hundar och ideal av ras som jag själv. Hon har nämligen 2 hundar från mig, den ena har fått lite extra betydelse för mig, KORAD LPI Calista's Volvagia the Dragon, hon kallas för Tula och har så mycket som sin mor också hade, Lillklacks Berta, därför har jag alltid haft henne varmt om hjärtat. Hösten 2006 lånade jag hem henne och 6 veckor senare hade vi LP1. En mer lättjobbad hund finns inte! Telepatisk förmåga att lära in, jag behöver bara tänka och Tula utför, häftigt när det händer! Anki var tvungen att omplacera Tula och idag bor hon hos mig, hon är här för att stanna och jag kan inte önska mer av en Dobermann, hon är mitt ideal av hund och jag är överlycklig över att hon finns hos oss idag! Maj
2006 vad tiden då Bianca Betelges kom till oss. Hennes förra
ägare gav oss erbjudandet att få köpa henne och gissa
om jag blev överlycklig och samtidigt smickrad. Bianca är en
unik hund i mina ögon. Den vackraste tik jag sett och helt underbar
personlighet. Jag kan aldrig tacka Pär nog för att vi fick köpa
Bianca, hon är min drömhund och jag vet inte hur många
gånger jag komit på mig själv, sittandes på altanen,
med ett fånigt leende på mina läppar varje gång
och svävar förbi på tomten i flygande trav, korpsvart
glänsande päls och showar med sin Dobermannspirit! Hon är
en sån där tik som har allt!
|